Fick förra året i examenspresent ett fallskärmshopp. Men först nu, drygt 1 år och tre månader senare, den 14 september 2013 blev det av. Åkte ner till Halmstad med mamma och John och efter några timmars häng i Halmstad och en snabb tur till Tylösand så var det äntligen dags att dra bort till hoppklubben. Var inte alls nervös, och hade konstigt nog inte varit det veckan innan heller. Jag som brukar vara nervös över det mesta.
Väl på flygfältet så kollade vi in dom som hoppade föte. Blev chockad över att se hur högt upp flygplanet var när de hoppade ut. Flygplanet syntes bara som en liten liten prick långt uppe på himlen, och ännu mindre var gubbarna som hoppade ut det. Det var först när det fällde ut sina fallskärmar som man faktiskt kunde se dom. Men inte fanns det någon återvändo här inte, att välja att inte hoppa p.g.a. av att flygplanet så litet ut på himlen kändes som en orimlig bortförklaring. Och jag ville ju faktiskt hoppa.
När det väl var min tur så kördes alla förberedelser igång. Först på med overall och sen på med selen som spändes åt alla möjliga håll, först utan en kille som var typ praktikant (han skulle gå kursen för att bli tandemhoppare nästa år) och den även utav Peter som jag gjorde hoppet tillsammans med. Fick sen även testa skyddsglasögon och en mössa som fick en att se så otroligt töntig ut, tack för det liksom. Gick sedan igenom instruktioner om hur hoppet skulle gå till och hur jag skulle göra, vilket som kan sammanfattas med att jag skulle se ut som en banan. Hoppade sedan in i planet med Peter och två andra snubbar som skulle hoppa samtidigt. Planet som var otroligt litet hade ingen dörr utan bara ett skynke som satt för öppningen, dessutom så satt hälften av planet ihop med silvertejp. Men som man säger att det som inte går att laga med silvertejp är sönder. Så uppenbarligen klassades inte detta plan som sönder ännu eftersom det mesta verkade vara fixat med denna universaltejp. Skumpandes åker vi iväg med det lilla planet och upp i luften. Egentligen borde bara detta räknas som en skräckupplevelse i mina ögon (som både är höjdrädd och flygrädd) men med handen på hjärtat var jag lugn som en filbunke. Snackar lite smått med killarna medan vi flyger och frågar b.la. Peter vad som händer om han svimmar när vi hoppar, piloten gapflabbade åt min fråga. Peter sa dock att det fanns en reservskärm men att resten fick jag isåfall fixa själv. Peter var i sin tur mer orolig för att jag skulle svimma, kände att det var ett dåligt tillfälle att berätta om min inte allt för bra svimningsstatistik, så skippade helt enkelt det.
Tydligen så kunde vi inte börja hoppa när vi egentligen skulle vilket som innebar att vi kom upp på lite högre höjd än normalt, kände dock att på den höjden så gjorde inte några hundra meter efter så stor skillnad. Peter informerar också om att han tycker att vi kör en bakåtvolt ut från planet, och jag lovar man säger inte emot en kille som snart kommer vara ens enda livlina bara sådär. Så bakåtvolt fick det bli helt enkelt. När det väl är dags att hoppa ur planet dras skynket upp och de två andra killarna i planet gör sig redo att hoppa och vipps så är de ute ut planet och även utom synhåll på några få sekunder. I samma sekund är vi plötsligt på väg mot luckan, och plötsligt blir jag väldigt nervös. Där sitter man på en flygplanskant och ska inte sträva efter att försöka hålla sig utan ska istället slänga sig ut och börja falla. Alla instinkter i min kropp säger att detta är fel samtidigt som jag hör någon säga ”3,2,1” i mitt öra och den bär det av. Först snurrar det en massa (ja det var nog det som var bakåtvolten) innan Peter fixar till oss i rätt position. Han signalerar då till mig att släppa armarna från selen. Fan va häftigt, fan jag gör det äntligen och fan va mycket luft det är här, är tankarna som snurrar genom mitt huvud. För shit, vad man känner av luften när man faller ner från himlen, mer än värsta tänkbara stormen, mer än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. Och mitt i allt detta kommer jag också ihåg att jag ska se ut som en banan och böjer mig då så mycket jag kan för att efterlikna denna gula frukt. Peter gör även så att vi snurrar runt lite innan han sedan drar i fallskärmen så att den flyger ut med ett ryck. Och plötsligt hänger man där och dinglar högt över Halmstad. En helt sjuk känsla, så tyst och lugnt och kollar man ner ser jag ser bara mina röda fejk-converse hänga dinglandes några kilometer över marken. Peter frågar om jag lätt blir åksjuk, när jag svarar ”ne verkligen inte” så börjar det snurra väldigt mycket, först åt ena hållet och sen åt andra, runt runt runt. Så himla kul. Jag får även testa på att styra fallskärmen lite själv innan vi slutligen landar på gräsmattan utanför hoppklubben. Ska jag vara helt ärlig så var inte hoppet i sig läskigt alls. Som jag sa, det var läskigt precis när man skulle ut ur planet men efter det så var det verkligen bara härligt. Låter sjukt men när jag föll där några kilometer upp i luften så fanns det verkligen ingen rädsla i kroppen alls. För det var inte läskigt. Kanske var det för att jag inte egentligen förstod vad det var jag gjorde och att det skulle kunna vara farligt. Nu i efterhand så önskar jag nästan att det var läskigare, kanske är något fel på mig men att falla från den höjden skrämmer mig tydligen inte. Fast ska kanske samtidigt vara glad att jag inte var rädd så att jag istället kunde njuta fullt ut utav upplevelsen. Väl nere på marken kopplas jag loss, kramar om Peter och tackar för att han inte gjorde så att jag dog typ. Sen springer jag på lätta fötter lyckligt bort till mamma och John, där det blir massa kort tagna, förmodligen med det största smilet på mitt ansikte någonsin. Tar sedan av mig alla utrustningen innan vi tackar för oss och drar oss hemåt. Med lock för öronen som inte släppte förens nästa morgon vilket som gjorde att jag var halvdöv hela kvällen. Men vad gör det när man har fått uppfylla sin dröm, när men har fått hoppa från himlen…..
Haha, det pirrar t.o.m i min mage när jag läser om din upplevelse!
SvaraRaderaFan vad coolt.
Hoppas att du mår bra, btw.
KRAM